Livsmedel

Hur ser relationen livsmedel och hållbarhet ut? För det är betydligt mer, än hållbara livsmedel. För att ett livsmedel ska hamna på någons tallrik har livsmedel berört innan dess områden som växtnäring, odling, vatten, ekonomi, transporter, förpackning, certifiering, energi, svinn, staten, lagring…
Och hur hanterar vi det i Sverige? Vilka beroenden finns och inte minst vilka förutsättningar behövs för att vi ens ska kunna fundera över livsmedel. Och vad känner beslutsfattarna till? Vilka kretslopp och samband finns och hur samverkar de? Vilka hänsyn tar vi till dessa kretslopp? Varför ser det ut som det gör idag? Och slutligen något om vägen framåt, och att ökad hållbarhet betyder i regel minskad sårbarhet. Det är komplext och det hänger samman!


Jorden har sina begränsningar

Vi lever alla såväl djur som människor av jordens möjligheter att bistå med näringsämnen och vatten – oavsett om vi lever på land eller i vatten. Och eftersom jorden är fysiskt begränsad, så betyder det i sin tur att det finns faktiska begränsningar i hur mycket livsmedel som kan produceras. Och för att det ska kunna ske långsiktigt krävs vissa förutsättningar. Detta gäller oavsett vad som man tycker och beslutar i olika församlingar världen över.
Ur ett planetperspektiv på miljontals år så är detta med hållbarhet antagligen inget större problem. Det händer saker på planeten, visst liv dör ut och nytt tillkommer. Förutsättningarna förändras. Hinner hända mycket på t ex 500 000 år eller 5 000 000 år. Vilket ändå fortfarande är ögonblick jämfört med Jordens perspektiv på drygt 4 500 000 000 år.
Och, om man ser det ur vårt mänskliga perspektiv, som i bästa fall skulle kunnas beskrivas som 10 000-årigt, men i praktiken 200-årigt. Det var då vi började kunna hantera lagrad energi i form av kol och olja - och industrialiseringen kom igång. Ur ett individperspektiv så handlar det om 50-90 år. Ur det perspektivet så kan små störningar snabbt leda till stora problem och utmaningar, eftersom vi behöver äta varje dag för att kunna överleva. Eller vi behöver tillgång till värme när det är -10 utomhus. Det räcker att slå upp en dagstidning för att bli påmind om de problem människan har. Svält, flyktingströmmar, konflikter, krig…
Visserligen sker det inte där vi bor, men det finns dom som beskriver situationen i Sverige som inte allt för långt från: 3 måltider från anarki. Lägg sedan till skogsbränder, vattenbrist, gängkrig, utanförskap, Och just livsmedel är direkt förknippat med andra viktiga hållbarhetsområden som energi, växtnäring, transporter, logistik, konsumtion, vattenhantering, produktion…

För att jorden överhuvudtaget ska kunna leverera något, vara fertil, krävs för ett s k matjordsskikt, som i Sverige är ca 30-50 cm, där näringsupptaget sker. På andra håll i världen har matjordslagret genom människans aktiviteter minskats, i vissa fall till mindre än 5 cm. Detta lager, som är en levande bioorganism där näringsupptagningen sker genom växternas rötter måste både bevaras och ständigt återbyggas. På samma sätt finns begränsningar i vad havet kan ge i avkastning, där näringskedjorna bygger från organiska ämnen via mindre organismer upp till större fiskar.
Under de senaste hundra åren har vi skapat ett jordbruk som bygger på storskalighet, tillsatser av industriell gödsel och mekanisk bearbetning på ett sådant sätt så att nödvändiga humusuppbyggnaden utarmas och hotar fertiliteten. Det leder även till att matjordsskiktet bokstavligen blåser bort. Och jorden förlorar förmågan att leverera växtlighet. Detta händer till exempel i USA med stora s k mono-kulturer av vete och majs och alla andra platser där denna brukarform bedrivs i mer eller mindre stor omfattning.


Hanteringen av livsmedel - en historik

I takt med att byarna blev städer behövdes varor från omgivande trakter. Livsmedel fraktades på båt eller häst och vagn och sedan också med järnvägen. Färskvaror var svåra att hantera vilket gjorde att slakterierna fanns inne i städerna. Många livsmedel saltades eller torkades. Med järnvägens tillkomst förkortades transporttiderna och man kunde försörja större städer och samhällen.
Införandet av konservering efter första världskriget och sedan införandet elektricitet och kylskåp, kombinerat med mekaniseringen av jordbruket i storskalig produktion, gjorde att vi kunde skapa industriell och storskalig hantering av livsmedlen. Frysningen kom sedan att bli alltmer intressant för färskvaruhanteringen med krävde nya transportsätt med kyla i fordonen. Hela denna utveckling stöttades genom lagar och ansvarsregler då dåliga livsmedel var en hälsorisk. Parallellt med detta utvecklades såklart även infrastruktur, aktörer, etc inom andra närliggande områden, även om ”relationerna” inte var lika tydliga då.
Och i och med ständigt förbättrade globala transportmöjligheter med flyg och båt och lastbilar med kylmöjligheter kan vi idag importera varor, till och med färskvaror från andra sidan jorden och få ut dem till i snart sett alla butiker inom 1-2 dygn. Men när ekonomin är sådan att det ofta är billigare att köpa t ex importerade alternativ än inhemskt, så är det kanske en fingervisning om att något inte står rätt till.

Situationen i Sverige

Under många år handlade sårbarhetsfrågor mest om å ena sidan skyddsrum, jordbruksstöd, matlager, hur skydda oss från atombomben. Och å andra sidan det militära försvaret. Men efter kalla krigets slut har de flesta försvars-och sårbarhetsanalyser samt satsningar tryckts undan av förhoppningar om fred, demokrati och möjligheter för politikerna att prioritera om i statsbudgeten. Att satsa resurser på att minska sårbarheten har ju inte behövts, eftersom
vi är ju alla goda grannar och demokrater och medlemmar i EU. Nåja, i alla fall vi som bor här uppe i norr - så därför ändrar och minskar vi uppdraget för försvaret. Och skulle ryssen komma (för det är ju det enda konkreta hotet här) så är vår förhoppning att Nato/USA ska komma till vår undsättning. Så vår samlade försvarsansträngning har minskats, liksom stora delar av sårbarhetsansträngningarna och istället inriktats på att stötta en demokratisk och humanitär utveckling i andra delar av världen.


Nya hot

Nu blev inte utvecklingen som man trott - istället fick vi fanatiker, terrorism och en utveckling i Ryssland som lett till krig och kriser i deras närområde. Ett oförutsägbart USA, och inte minst ett aggressivt Kina som köper upp eller skaffar sig kontroll över kritiska och globala resurser.
Dessutom har ett nytt hot tillkommit. Där vi själva, det vi utvecklat och det vi gör är hotet. Vårt sätt att agera på planeten möter vi i form av döda hav, mikroplaster i maten, skogs- och markbränder, vattenbrist, minskad mångfald i naturen, en global förorening av främst plaster, kemikalier i vattendrag och natur samt förändringar i klimatet. Vi möter det nya hotet även i form av sabotage och cyberkrigsföring, vilket t ex gör att livsmedelshanteringen kan bli utsattt. Hela samhället har blivit mera sårbart.
Allt det där är sådant som vi människor är direkt eller indirekt orsak till. Huvudsaklingen därför att vi inte förstått olika samband och konsekvenserna av det vi gjort de senaste 100 åren. Det är först under senare år det börjar bli tydligt för fler än för delar av forskarsamhället. Nu bottnar inte längre sårbarhetsfrågorna enbart i andra människors agerande och maktanspråk. Nu handlar det även om förändra vårt eget sätt att leva. Att förstå och acceptera att det behöver ske stora förändringar. Här och nu inte sen, i en avlägsen och diffus framtid i ett land långt bort. En stor fördel med nuvarande situation är att det i vissa fall verkligen är svårt eller helt fel att bygga vidare på tidigare ansträngningar, rutiner eller kunskaper. Dessutom kan händelser eller rättare sagt konsekvenser sprida sig. Utsläppen från t ex kolkraftverken i Kina eller kemikalie- och gödselanvändningen runt om i Östersjön får även konsekvenser hos grannen. Spelplanen är helt förändrad och kunskaperna är helt andra nu, än under 50-70-talens centraliserade och storskaliga strategier.
Idag finns stora hål i det nät som ska tillgodose de mest grundläggande behoven. Skrapar man lite på ytan så kan man snabbt konstatera vi är betydligt mer sårbara än vad vi vill vara. Vi ser det ständigt, men alltför lite sker. Väldigt tydligt blev problemet i samband med skogsbränderna sommaren 2018. Det ligger fler såna där oväntade effekter som bara väntar på att få dyka upp. Och så blir det nya utredningar, kommittéer, samråd och rapporter.



Stacks Image 115
Sverige

Sedan andra världskrigets slut tills idag har vi successivt minskat vår inhemska produktion av livsmedel. Människor har flyttat in till jobben i städerna. Idag är vi i hög grad beroende av import, framför allt frukt och grönt. Nationellt har vi lager för ca 10 dagar och buffert på 1-2 dagar på butiksnivå. Vi är i stort beroende av elektricitet för förvaring och tillagning av maten. Vatten som vi, djuren och och naturen kräver dagligen är en allt mer knapp resurs. Och allt oftare stöter även vi här i norra Europa som är omgivna av hav och sjöar, på vattenbrist och vattenransonering.
Alltfler börjar inse att den miljöpåverkan som sker genom transporterna av livsmedel, deras förpackningsbehov måste vi ändra på. Självklart behöver vi öka produktionen nära oss - vilket direkt kan minska minska kostnaderna för logistik och samtidigt göra logistiken mera hållbar. Och om ökningen sker inom landet så minskar det även vår sårbarhet i händelse av kris. Här, liksom inom många andra områden, finns många synergier med sårbarhets- och hållbarhetsfrågor. Ökad hållbarhet innebär i regel detsamma som minskad sårbarhet.
Vi har också successivt avvecklat lokala och mindre mejerier, slakterier och kvarnverksamheter och istället byggt upp en strukturell storskalig förädlingsverksamhet med allt färre och större enheter. Allt detta bygger på transporter i stor omfattning kombinerat med en stor andel importvaror. Vi har skapat stora butiksanläggningar som bygger på att vi transporterar oss till butikerna med egna bilar. Logistikkedjorna bygger på nationella och stora logistikpunkter som ytterligare ökar transportbehovet. Och i takt med e-handelns utveckling har flera stora aktörer inom främst livsmedel utvecklat en egen organisation för att distribuera livsmedlen direkt hem till oss. Lönsamheten i detta är ytterst tveksam och ökar transporterna ytterligare.
Läget i landsbygden är än mer tydligt att i avsaknad av lokala butiker tvingas vi till än längre transporter i privat regi.
Parallellt med denna utveckling finns ett ökande intresset för mat och matlagning. Kunskapen om vad som är hållbara livsmedel och näringsriktighet och lika viktigt hållbar livsmedelsproduktion saknas dock till stor del i det svenska samhället. Och i takt med att intresset för mat ökat har en lång rad intressenter skapat olika slags certifieringar som ska ”hjälpa” konsumenterna att välja rätt, men skapar i praktiken en förvirring då alla beskriver olika saker – i kombination med företagens marknadsföring som såklart ska ha en hållbar profil. I Sverige finns ett 20-tal olika certifieringar och inom hela EU runt 400. Vad som egentligen är hållbart är trots regelverk svårt att veta, då regelverksaktörer som t ex Krav ger dispens för användande av icke certifierade utsäden och bioväxtnäring då det inte finns att få tag på i tillräcklig volym. Andra regelverk fokuserar på andra frågor.
Vi har också blivit varse att inte slänga livsmedel och likaså försöker butikskedjorna införa incitament för att kunna sälja och få till användning lite äldre livsmedel, samt att man startar eller utvecklar nya verksamhet som säljer eller ger bort nästan utgångna livsmedel”. Men fortfarande finns en stor mängd s k svinn från butikerna och restauranger som inte går till djurfoder eller växtnärings- och biogasproduktion.


EU och bidrag för att sänka priset till konsumenterna mm


Sedan några decennier har vi genom inträdet i EU haft en ekonomisk modell där svenska skattebetalare årligen skickat mellan 24 och 44 miljarder till EU för att de i sin tur skall betala ut bidrag till t ex lantbruket. Detta görs i stor omfattning och andelen av EUs budget för detta uppgår till ca 60%. Eftersom lantbruksproduktionen i sig knapp är lönsam så kan man betrakta detta stöd som indirekt bidrag för att priserna ska kunna hållas nere från lantbruket till butikskedjorna och förädlingsverksamheten. Bidragen hanteras av en omfattande administration som mest utmärkt sig för byråkrati och försenade utbetalningar. Förseningar upp till flera år, är inte ovanligt. Och bidrag som ges till specifikt syfte t ex för mjölkproduktion bidrar till att låsa fast, särskilt i situationer där omställning till produktion av andra livsmedel hade varit bättre.



Ekonomisk fördelning av marginaler i förädlingskedjan

Ser vi till fördelning av marginaler är lantbrukarna de som tjänar minst och har svårt att förändra sina marginaler. De är ofta helt bundna till stora lån. Förädlingsleden har rimliga marginaler dock med internationellt konkurrens särskilt inom produktsegment som kött, fisk, grönsaker , mejeriprodukter och spannmål. Grossistföretagen, som t ex Lantmännen har haft goda marginaler, men även de påverkas av importen. Marginalerna hos handlarna varierar, men har förändrats och lönsamheten minskar.
Det har även skett stora strukturella förändringar från ha varit lokala enskilda butiker till livsmedelskedjor. Under tidiga 1900-talet med Konsum, introduktionen på 1970-talet med ICA och som och på senare tid, nya aktörer som Axfood med Willys och Mathem och senast Lidl. Mindre aktörer, särskilt i städernas ytterområden finns dock fortfarande.
Under de senaste åren – i takt med ökad medvetenhet kring livsmedel har vi kunnat se ökad direkthandel och återgång till ”Bondens marknad” samt via Facebook/Internet direkt bokning och försäljning av kommande skördar från producenterna till konsumenter.
Förändringens vindar blåser och alla led i värdekedjan kommer behöva se över sina verksamheter.


Bidrag beskattning och kapital för investeringar

I stort sett alla statliga satsningar sker via myndigheter och inom jordbruksområdet sker det framförallt via Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten. Satsningarna kommer i form av projekt- och investeringsbidrag, som många gånger är förknippade med en stor byråkrati, krångligt regelverk, ofta styrt av andra saker än verksamheternas behov, t ex CO2 kompensation eller andra kriterier kopplat till olika regelverk som varken är relevanta ur ett hållbarhetsperspektiv eller verksamhetsperspektiv. Valda ansökningsmetoder innebär lång tid att handlägga och har karaktären av en upphandling i konkurrens, och ses inte som just en investering.
Inom lantbrukssektorn kan få, om någon lantbrukare gå till banken och låna resterande behov av kapital till nya och hållbara investeringar i t ex biogas- växtnäringsförädling, växthus och energiteknik. Särskilt efter förra årets dåliga utfall i sektorn som helhet.
Dessutom måste den som vill vara långsiktig klara första årets ekonomi som ändringar i beskattningen – särskilt inom energisektorn. Dessutom sker ständiga förändringar i olika aktörers regelverk vilket gör det än svårare att kunna genomföra nya satsningarna i lantbrukssektorn, men också generellt när det gäller hållbar utveckling.
I största allmänhet behöver de styrsystem som finns i form av regler, avgifter, skatter, bidrag, etc. ses över med utgångspunkt från en helheten och hur hela system fungerar - inte avgränsas till ett visst område. Livsmedel och allt som händer innan och efter det passerat oss människor har kopplingar till andra centrala och kritiska andra hållbarhetsområden som energi, vatten och växtnäring.




Våra förslag

Mycket starkt koncentrerat: Vi behöver öka den svenska livsmedelsproduktionen och samtidigt tänka småskaligt, närproducerat och i samklang med naturens cykler och behov. Denna livsmedelsproduktion kombineras sedan med produktion av energi och växtnäring.


Enkla beslut men med komplicerad följdverkan

Både riksdag och regeringen har insett att vi måste öka vår inhemska produktion av livsmedel - och då inte enbart för export. Vi har ett stort importberoende på livsmedelssidan, vilket i regel innebär många och långa transporter. Något som i sig, innebär starka påfrestningar på främst klimatet - vi behöver alltså minska transporterna. Så klimathotet var kanske den utlösande faktorn för att öka den svenska livsmedelsproduktionen. Men det finns andra och minst lika viktiga motiv, till exempel behovet av hållbar samhällsutveckling och behovet av minskad sårbarhet i händelse av omvärldskriser.
I regeringens direktiv till den nyligen tillsatta utredningen ”Vad händer om Sverige blir isolerat i tre månader” förutsätts att vi som medborgare skall kunna överleva själva i en vecka och inte som nu i tre dygn. Men om vi tar perspektivet som Livsmedelsverket så slående målat upp:   "
Vi är tre måltider från anarki” - så är de tre måltiderna betydligt mindre än tre dagar eller en vecka. Och ”överleva en vecka” utgår från att vi måste kunna få livsmedel från butiker eller ha lagrat dem. Dessutom kunna tillaga dem, vilket betyder tillgång till vatten, el/energi och allt detta kommer kräva transporter redan efter några dagar. Något som inte alls är självklart.
En kris kan orsakas av stormar eller utlösas av el-avbrott som i sin tur leder till bortfall av telekommunikationer. Elbortfall har också visat sig slå ut vitala IT-system som i sin tur skapa andra problem. Andra orsaker är kraftiga regn som V/A-systemen inte kan hantera flödena som leda till att orenat vatten kommer in i dricksvattenförsörjningssystemet. Sker dessa händelser vintertid så kan om värmesystemen slås ut situationen snabbt bli allvarlig speciellt i städerna. Varar avbrotten en längre tid blir livsmedelsförsörjningen ett allvarligare problem.
Det finns två teoretiska alternativ att kunna bli mindre sårbar i livsmedelsfallet. Antingen öka sina lager och därmed ha en buffert om importen hotas, eller så anpassar vi vår konsumtion och infrastruktur till att kunna öka den lokala/inhemska produktionen. Helt i motsats till den centralisering och stordrift som utvecklingen lett oss till.
Lagerhållning för ev vecka för alla ”hemma” eller inom landet för tre månader skulle bli en gigantisk verksamhet eftersom det handlar om enormt stora volymer. Hur ska omsättningen ske? Organisation? Ansvar? Skapas det en lagermyndighet? Lagerhållning i händelse av kris  som lösning för månader kräver otroligt stora volymer och kommer långsiktigt leda till en sämre situation.
Och eftersom butikerna i regel bara har lager för 1-2 dagar och lagren inom Sverige är ca 10 dagar så måste vi oavsett utöka livsmedelsproduktionen inom landet.

Bara ett alternativ

Det betyder att det enda praktiska alternativet för är att lösa detta är genom en långsiktig uppbyggnad av den inhemska produktionsapparaten och att den förändringen ska utgå från den kunskap och de behov som finns, inte den historia vi har. Det betyder att vi inte måste utgå från det vi har. Utan istället fokusera på det som behövs. Målet är att på effektivast möjliga sätt både minska sårbarhet och öka hållbarhet.
Vi behöver dessutom uppmuntra förändring och utveckling i den del av samhället som idag huvudsakligen ägnar sig åt livsmedel. Nuvarande affärsmodeller kanske kan utvecklas och naturliga samarbeten uppmuntras för att gynna en lokal utveckling. Och inte minst bör den påverkan på utvecklingen som sker genom EU:s regler och mål genomlysas ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. Beslut i demokratiska församlingar handlar i slutet om vad som är politiskt gångbart, inte vad som är tillräckligt hållbart.
Det vi säkert vet är att det behövs en ökad inhemsk och hållbar produktion - och det sin tur kräver inhemsk tillgång till: - utsäden och fröer  - bioväxtnäring som kräver att vi säkrar kretsloppet av alla organiska ”avfall” och VA-systemet.  - utökad produktion av lagringsbart bränsle, företrädesvis syntetisk diesel från biogas producerad i småskaliga anläggningar runt om hela landet och kan användas för kritiska transporter och i jordbruket utöka lokal kapacitet för förädling: slakterier, mejerier
Dessutom, livsmedelsproduktionen handlar alltså inte enbart om livsmedelsproduktion, utan den berör även en lång rad andra områden.


Minska sårbarheten i kritiska system och öka vår förmåga att hantera kriser måste också säkras

Detta kräver i sin tur säkrande av vatten, el och energisystem samt också sekundart telekommunikationer med reservkraft och redundans. Något som helst måste ske hela vägen ut till bostadsområden, och fungera för vatten el och ut till kritiska verksamheter som butiker och lager. Beroende på omfattning av ev kris eller bortfall ökar behovet av vår förmåga att hantera och lokalt organisera hanteringen som i sig kräver kommunikationer, organisation och kunskap.


Strategin lokalproducerat till lokalkonsumerat - hållbart långsiktigt

Genom att basera strategin livsmedelsstrategin på ”lokalproducerat och lokalkonsumerat” så innebär detta att en mycket omfattande och strukturell förändring måste ske samtidigt som den inhemska kapaciteten måste byggas upp på många områden. Och här finns klara relationer till områden som energi, vatten, näringsämnen, natur, ekonomi, etc. Och om det är något vi lärt oss så är det att det är komplicerat och hänger samman, samt förutsätter långsiktighet.


Investeringsfonder och genomförarorganisation krävs

Denna uppbyggnad av kapacitet och omställning kräver omfattande investeringar och därför måste vi inrätta investeringsfonder, inte mer projektbidrag, blanketter och byråkrati.
Dessutom krävs en genomförarorganisation som kan arbetar med hela den strukturella omvandlingen och uppbyggnaden.
Translation

Choose your language and let Google Translate do some work. The translations are not the best, but they will give you a good idea about the content. You will find this feature at the bottom of all our webpages.

We are working on a short version of this web site in English.