Kommersialisering som mål...

I samband med Parisavtalets implementering skulle Sveriges insatser och stöd inte bestämmas av egna prioriteringar utan av respektive lands egna strategier och planer. Detta har dock inteimplementerats. Tidigare såg man också detta som ett exportstöd. Exempelvis satsade man på att marknadsföra fjärrvärme i Storbritannien, storskaliga biogasprojekt och elektrifiering i Afrika m m. I Storbritannien är huvudsakligen äldre städer och byar de rådande strukturerna. Man använder lokala små värmesystem där man brukar gas, olja eller ved i kombipannor som dessutom fungerar som spisar. Att bygga fjärrvärme i medeltida städer skulle inte bara förstöra dessa, utan också kosta oerhörda summor. Storbritannien har dessutom varmare klimat varför uppvärmning är ett mindre problem än i Sverige. 

När det gäller utvecklingsländer och elektrifiering är det ännu svårare;betalningsförmågan och behovet av att lösa tre problem samtidigt:
Investeringskostnaden
Kundekonomin
-Leveransförmågan - installation service 
Dessa måste lösas samtidigt.
Detta medför att att dagens sätt att arbeta med "Projekt" inte fungerar. FNs/UN:s upphandlingar fungerar inte heller då de ska ske av bolag som redan är etablerade och Swedfund ger bara kapital till bolag som har tre års verksamhet och då i begränsad omfattning.

De lokala strukturella och ekonomiska förutsättningarna, finansiering och beskattningsfrågor var heller inte med i de förstudier som gjordes eller i planeringen av satsningarna.

”Innovationsområdet”, har blivit en särskild verksamhet. Den hanteras i stort av myndigheter som Vinnova, Tillväxtverket, Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Havs-och Vattenmyndigheten, samt Jordbruksverket,. Vi kan också lägga till rådgivande och delvis projekthanterande aktörer som Leader-programmet. Riktade tillväxtmedel hanteras också av regioner och länsstyrelser, Coompanion och Almi. Dessa har en stor mängd möten för att diskutera utlysningar och ev samverkan i sådana. Resultatet blir en omfattande mängd utlysningar och olika erbjudanden som över tid ändrats beroende på politiska inriktningar.

Man skriver, som ansökande, om utlysningstextens mål beskrivet i egna ord och lägger till en i stort sett identisk med utlysningens mål självklar text, fast man säger sig lösa/utveckla och lägger sedan in en projektplan i lämpliga steg aktiviteter som ofta är ”skrivarbete”. Viktigast i ansökan är att få med rätt aktörer.  Efter ansökan är inlämnad sker utvärdering av utvalda utvärderare, oftast från samma större FoU-aktörer som i stort står för merparten av ansökningarna och dessutom är de största mottagarna av projektmedlen. Ibland ingår även utvärderare från företag och offentliga aktörer.  Utvärderingarna är helt styrande och får endast utgå från de 1500 tecken som ansökan får innehålla, plus bilagor vars innehåll är extremt styrda till struktur, innehåll och omfattning.

Kommer ansökningar med underlag om verkliga nya banbrytande innovationer att beskrivas som kan få spridning utan kontroll? Självfallet inte, de kanske inte ens passar i strukturen!

Finansiering kan ofta erhållas fullt ut om ansökan kommer från en FoU-aktör (akademiska och forskningsinstitut), men om den kommer från ett företag behövs medfinansiering. I vissa fall behövs upp till 50% av hela projektets finansiering. Utöver detta kan det finnas tilläggskrav som stipulerar vilka aktörer som måste vara med, exempelvis forskningsaktör och/eller brukare/kommun.  De senare har ofta sina egna prioriteringar och har svårt att medverka ens med tid, än mindre med egna medel.

Som någon uttryckte det: 
”Vi kan inte få kritik om vi ger pengar till offentliga aktörer eller FoU-akademi…”

Förväntningar kan vara stora på utlysningens förmåga, d vs projekten:
Projekten förväntas medverka till strategisk och strukturell förändring (med 50% finansiering i en omfattning på två år och ett par miljoner i projektbudget…)