Fram till mitten av 1800-talet fanns det ingen allmän skolgång eller några sociala skyddsnät att tala om. Fattighus var den första möjligheten för dem som inte hade möjlighet att arbeta, blev sjuka eller helt enkelt blev gamla och inte hade familjen att förlita sig på. Detta var särskilt vanligt i samband med bruks- och senare industriella ekonomier. På landsbygden anställdes drängar och pigor av lantbruken, och de arbetade i regel i utbyte mot husrum och mat. Vid kriser, som till exempel missväxt inom jordbruket, tvingades många att flytta till nya områden, och många emigrerade till USA.

I takt med att industrierna växte fram började möjligheter till beskattning dyka upp, och det byggdes upp vissa former av folkskolor och sjukvård genom markförläningar med ekonomiskt stöd från godsägare och arrendatorer inom lokala lantbruk. Men sammanfattningsvis var människor fortfarande beroende av godsägare och arrendatorer, vilket gjorde det svårt att flytta eller bygga upp en egen ekonomi.

Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet skedde en migration av människor från landsbygden till städerna där industrier växte fram. Folkskolan gav många en grundläggande utbildning i läsning, skrivning och räkning. Allmän rösträtt, inklusive för kvinnor, infördes 1921. Initiativ som Konsumentsföreningen förbättrade livsmedelshandeln, och bildandet av fackföreningar förbättrade arbetsmiljön och möjligheten att påverka. Utvecklingen av Folkets hus, bygdeföreningar och folkhögskolor ökade bildningsnivån och skapade förutsättningar för ett socialt liv. Ökade skatteintäkter möjliggjorde förbättringar inom sjukvården och införandet av flera sociala reformer som semester och pension.

Städerna fick förbättrade sanitära förhållanden genom införandet av VA-system inspirerade av England, och elnäten började byggas ut. Bostäderna värmdes ursprungligen med ved och kol, och senare kom stadsgasen som underlättade matlagningen.
Efter andra världskriget ökade skatteintäkterna från en blomstrande exportindustri och den ökande konsumtionen, som följde av högre löner och mer fritid, möjliggjorde reformer. Från 1960-talet fram till 1990-talet ökade BNP stadigt, och de ökade skatteintäkterna användes för att bygga upp en omfattande offentlig sektor med ökande kostnader.