Samhällsmodellen för medborgare i konungariket Sverige kan i stora drag beskrivas på följande sätt: Man föds, tas om hand, får utbildning, får anställning, arbetar, betalar skatter och avgifter, går i pension, tas om hand igen och dör. Om man blir sjuk, arbetslös, behöver utbildning eller vård och omsorg, är det samhällets ansvar att tillhandahålla nödvändig hjälp. Polisen ansvarar för den inre tryggheten och försvaret skyddar mot yttre hot. Dessutom finns det ett brett spektrum av lagar och regler som syftar till att skydda på arbetsplatsen, säkerställa att produkter inte är skadliga, garantera trygga byggnader, se till att avtal efterlevs, skydda miljö och natur, samt främja teknisk och idémässig utveckling för en hållbar framtid.

För att hantera dessa ansvarsområden och se till att regler och lagar följs har vi etablerat en omfattande administrativ och byråkratisk apparat som styrs direkt eller indirekt av politiska krafter. Ibland rekryteras även politiker till ledande befattningar inom institutioner och organisationer. Idag finns cirka 520 myndigheter som verkar på olika nivåer, såsom lokal, regional och nationell.

Finansieringen av detta system är främst baserad på beskattning av medborgarna och deras verksamheter, vilket har lett till att Sverige har en av de högsta skattetrycken i världen. Trots detta får medborgarna en betydande mängd förmåner och stöd, även om de är arbetslösa eller befinner sig i ekonomiskt svåra situationer. Politikerna har gjort löften om ytterligare åtgärder och den offentliga sektorn har ständigt växt i både omfång och ambitioner.

Denna utveckling har fungerat så länge skatteintäkterna har räckt till för att täcka kostnaderna för de åtgärder som genomförs och de löften som ges. Tyvärr börjar systemet nu visa tecken på brister. Ett ökande antal människor är beroende av bidrag och olika former av stöd, och det finns en betydande grupp som av olika skäl inte passar in i den tänkta samhällsmodellen, vilket skapar grogrund för sociala och kriminella problem.

Sjukvården har svårt att leva upp till förväntningarna och leverera de utlovade tjänsterna. Utbildningssystemet fungerar inte optimalt. Polisen står inför problem och har svårt att upprätthålla sin grundläggande funktion. Pandemin har tydligt visat på bristerna inom äldreomsorgen. Kanske ännu mer allvarligt på lång sikt är att vårt innovationsystem inte genererar tillräckligt med konkreta och genomförbara lösningar för att hantera dagens och morgondagens utmaningar.

Skatteintäkterna räcker inte till för att finansiera den offentliga verksamheten och politikernas löften. Kommuner och regioner går med underskott. Om vi blickar framåt, mot en tidshorisont på 100 till 150 år, blir det ännu tydligare att vi inte längre kan producera och konsumera på samma sätt som vi har gjort under de senaste 60-70 åren. Vi har överanvänt jordens resurser och vår förmåga att producera förnybara alternativ är otillräcklig. Effekterna av pandemin och kriget i Ukraina har accentuerat dessa utmaningar.

Minskad produktion och konsumtion kommer att leda till färre arbetsmöjligheter. Denna utveckling förstärks av pågående automatisering och digitalisering. Detta leder också till att människor hamnar utanför samhället på grund av arbetslöshet, sjukdom eller funktionsnedsättning. Den ökande andelen äldre och den omfattande invandringen ökar också trycket på samhället inom alla områden. Antalet personer som är beroende av bidrag börjar öka igen.