Generellt och historiskt sett har vi haft bristande kunskap och förståelse för grundförutsättningarna, särskilt det faktum att vi bara har en planet att leva på. Denna insikt innebär att det finns begränsningar för vad vi kan göra, särskilt om vi vill ta hänsyn till kommande generationer, inklusive våra barn och barnbarn. Det finns begränsningar när det gäller tillgång till råvaror, energi och utrymme, och vi måste vara medvetna om att störningar i planetens olika kretslopp och processer inte får ske i större omfattning. Trots detta fortsätter vi i stor utsträckning att agera som vanligt.

Tidigare fungerade detta med begränsningar utan större problem, särskilt innan den industriella revolutionen för ungefär 200 år sedan. Vid den tiden var vi bara cirka 1,5 miljarder människor på planeten, vårt samlade fotavtryck var relativt begränsat och vi behövde inte i stor utsträckning ha kunskap om "begränsningarna".

Majoriteten av våra fotavtryck var tidigare små och begränsade. Men när vi fick tillgång till "obegränsad" energi och teknikutvecklingen tog fart, samtidigt som fler och fler människor blev en del av denna utveckling, blev den samlade effekten under de senaste 100 åren helt annorlunda.

Bristen på kunskap kombinerat med den initialt okontrollerade strävan efter vinstmaximering blev en tillväxtmotor. Idag har vi en kvartalsekonomi och en politik med fyraåriga mandatperioder, vilket begränsar samhällets förmåga att ha den långsiktighet som krävs för hållbara lösningar. Det är vanligtvis svårt att fatta politiska beslut som är i linje med en långsiktig och hållbar utveckling eftersom kortsiktiga vinster oftast prioriteras av majoriteten.

Planetens resurser är begränsade, och det finns naturlagar som styr olika kretslopp, till exempel vattnets kretslopp, och processer som sätter begränsningar och kräver hänsyn från oss människor. Det är en komplicerad och komplex fråga. Till exempel kan övergödning av ett jordbruksområde ge en kortvarig vinst i form av stora skördar, men när övergödningen rinner ut i vattendrag rubbas balansen och förutsättningarna för fisket försämras. Dessutom utarmas jorden så att den inte längre kan klara sig utan ytterligare gödning.
Genom att vara medvetna om och förstå dessa begränsningar och konsekvenserna av våra handlingar kan vi arbeta mot en mer hållbar och långsiktig utveckling för att skydda planetens resurser och bevara dess ekosystem.

Ett tydligt exempel är att vi fortfarande bygger vidare på VA- och fjärrvärmeinfrastrukturer från 1800-talet, trots att de varken uppfyller kvalitets- eller effektivitetskraven för framtiden.
Dessutom föreslås nu ännu mer omfattande projekt inom elområdet, såsom vätgaslagring, elvägar, höghastighetståg och koldioxidlagring. Problemet är att vi redan vet från början att detta inte kan finansieras av fem miljoner hushåll, varav flera redan är beroende av bidrag idag.

I stället för att fokusera på att göra rätt saker, läggs allt fokus på att göra saker rätt, och ofta med samma gamla aktörer och metoder.

Vi har skapat ett system där politiska agendor, kommittéer och utredningar styr baserat på politiska ambitioner. Detta påverkar varje kommuns nivå och insatser inom innovationssystemet. Det tas fram strategidokument, ibland med hjälp av konsulter, som inte har konkret förankring och ofta bortser från behovet av förändringar i lagstiftning, regelverk och beskattning. Detta leder till att man fortsätter att producera dokument som inte adresserar de verkliga och ofta komplexa utmaningarna.

De begränsade projektinsatser som genomförs, till exempel de som finansieras genom bidrag från ett tiotal myndigheter, är idag kopplade till politiskt fastställda agendor. Tyvärr tillfaller en stor del av dessa medel samma större FoU-aktörer, trots bristande resultat och leverans.

EUs förslag om biogassatsningar på 3,7 miljarder euro är ännu ett exempel där frågan om råvarutillgångar kvarstår: Var ska vi få råvarorna ifrån? Ska vi odla vall istället för säd? Tyvärr finns det inte tillräckligt med ledig mark för odling i tillräcklig utsträckning. Utöver detta föreslås även en satsning på vätgas för 10 miljarder euro, för utveckling av system för el-lagring...

Man verkar inte ha lärt sig av tidigare misstag, till exempel:
• Bioetanolsatsningen där en fabrik etablerades i Norrköping och mackarna tvingades investera i nya pumpar. Idag säljs och finns det knappt några bioetanolbilar kvar. Fabriken brann och återstartades aldrig. Sverige var det enda landet som satsade på etanolbilar.
• Gobi-gasprojektet i Göteborg, som kostade 1,5 miljarder, där Göteborgs Energi förlorade 1,3 miljarder och Energimyndigheten investerade 248 miljoner. Anläggningen/projektet är nedlagt.

Dessa är exempel på storskaliga projekt där man inte genomförde en ordentlig konsekvensanalys innan de startades. Och listan kan göras ännu längre...